Uppdateringar

Det hände en del saker och så har vi ju varit på resa. En resa som bland annat innebar besök i Albanien, Bosnien Hercegovina och Montenegro. Givetvis noterar jag en massa saker, som du nu kan dra nytta av. Hoppa in och läs vår information om bland annat trafiken i de tre länderna.

Albanien

Bosnien Hercegovina

Montenegro

Tycker du att något är fel på sidorna, eller på andra sidor, skulle vi uppskatta om du vill ge oss en liten vink om vad som är galet. Använd formuläret nedan. Tack på förghand.

Vägskylt - Kor på vägen - En vanlig skylt på Balkan

Vägskylt – Kor på vägen – En vanlig skylt på Balkan

 

Albanien – kontraster åt alla håll.

Vi har nu lämnat Albanien och tagit oss till klassiska Split, en stad vi besökt några gånger tidigare och där vi vet att vi trivs.

Albanien – kontrasternas land

Jag har vid något tillfälle påpekat att klassklyftorna är gigantiska i landet. Allt från pappas flickor och pojkar som får den största SUVen i present när körkortet är klart till små smutsiga barn på några år som springer och tigger på restauranger. I de kvarter i Tirana där vi rörde oss, diplomatkvarteren, så visade sig de fattiga. Men mest var det givetvis de välbärgade, de som kan fylla alla caféer från morgon till kväll. Men bara några hundra meter till ytterområdena, så kommar de klassiska kommunistkasernerna. Du känner till dom från våra miljonprogram. Skillnaden är att här i Albanien har man fullständigt skippat underhållet.

Tirana

Tirana

Landsbygden

En del har skaffat hjälpmedel i form av traktor och vagn, kanske en skördetröska. Men det är lika vanligt med häst och vagn samt manuell skörd. Tittar man ut över landskapet så är sdet små åkrar, mycket små ibland. I vissa lägen som en ordinär villatomt i Sverige. Men människorna verkar ändå ganska nöjda, det är skratt och diskussioner vart hän man än kommer.

Turismen

Jag måste helt klart läsa på i detta område. Jag har en siffra på ca fyra miljoner besökare undér 2017. En siffra som tiodubblats de senaste tio åren. Ändå finns det gigantiska hotellkomplex på vissa ställen. I Durres var det hotell längs hela stranden, säkert en mil, vlore och andra kustställen likaså.Det var en hel del nybyggen, men många verkade ha stått där ett bra tag. Så om turismen utveclats så mycket de senaste åren, varför redan så många hotell? Återkommer i frågan.

Maten

Det är helt klart att Albanien ligger nära Italien. Så mycket Italiensk mat har man inte ens i Italen. Pizza och pasta i alla dess former i de flesta restauranger. När jag läste på inför resan stod det att det grekiska och turkiska köket skulle vara influenser. Det grekiska hittade vi i de södra delarna av landet. De turkiska såg vi inget av. De kan kanske finns i de östra delarna, där vi icke besökte. Jag kan lätt notera att maten var bra, vällagad och lagom kryddad. Man får rejäla portioner. Lämnar du en restaurang hungrig, då ska du icke skylla på kocken.

Mexikanskt i Tirana

Mexikanskt i Tirana

Spontan sammanfattning

Det var ungefär som jag förutsatte. Lite försök att blåsa oss, intensiv trafik, väldigt vackra avsnitt, som blandades med en hel del förfall, ett vägnät som är i starkt behov av underhåll, mestadels positiva och glada människor, helt enkelt upplevelser. Jag har nog skrivit det tidigare, det tål att upprepas. Ta dig hit så fort du kan och upplev landet nu. Dels får du med egna ögon se hur det ser ut och dels bidrar du till landets uppbyggnad genom dina pengar. Det kommer visserligen att ta tid innan man kvalificerar sig för ett medlemsskap i EU. Men när det väl sker, och EU lägger in lite pengar, så kommer man snabbt att bygga bort de värsta luckorna. Sedan tar man resten.

Jag har många fler iaktagelser och jag ska skriva samman dessa när jag kommer hem. Jag återkommer i frågan Albanien, jag lovar.

 

 

Första dagen i Tirana

En stad med många kontraster

Vår första hela dag i Tirana tog vi oss fram till fots. Sakta och försiktigt lät vi oss väl bli antastade av Tiranas många ansikten. Det blev en intressant dag på många sätt. Här är några urdrag ur mina anteckningar.

Promenadstråket

Promenadstråket

Olika äro vår uppfattning om kyla

Konverserade via nätet med lägenhetsväninnan. Ett piggt fruntimmer i tjugofem – trettioårsåldern. Hon var orolig för att vi skulle frysa. Hon vill gärna assistera oss med ett gäng täcken och filtar. Vi avböjde. I går när vi satt och inmundigade var sitt glas vi stod termometern på ca 25 grader. Vi frös icke. Visserligen sjunker temperaturen några grader under natten, kanske 19. Något varmare än i vårt sovrum hemma. När jag berättade detta fick jag en skakning till svar. Våra världar äro olika.

Pyramiden

Pyramiden

Pyramiden

Besökte den numera berömda pyramiden. Du vet den som förre diktatorns dotter Pranvera lät bygga till minne av sin far, och som kom att stå som symbol vid upproret pga pyramidspelen 1997. Jag är inte riktigt påläst, men jag antar att förfallet som då uppstod är det samma som än består.

Strax brevid pyramiden ligger en ganska stor byggnad som har ett antal vakter omkring sig.. Nyfiken som jag är traskade jag fram mot en av vakterna för att fråga. Passerade ett par gråsuggor. Men det skulle jag icke ha gjort, för då började en av vakterna genast gå mot mig med armen uppe i ett stopptecken. Jag stannade givetvis. Han kom närmare och sa att jag icke fick befinna mig där. Ok, jag frågade ändå vad det var för byggnad. Det visade sig vara premiärministerns bostad. Det var en pampig byggnad i flera våningar, som säkert imponerar på besökande statschefer. Jag tänkte ta en bild på byggnaden, men avstod. Ville icke utmana ödet, igen. Det var ändå lite ironi, att premiärministerns bostad ligger vägg i vägg med minnet av den tidigare diktatorn.

Skanderbegtorget med Nationalmuseum i bakgrunden

Skanderbegtorget med Nationalmuseum i bakgrunden

Skanderbeg

Nationalhjälten Skanderbeg (Gjergj Kastrioti) står staty på sitt egna torg. Det är ett ganska märkligt torg. 98 000 m2 och en höjdskillnad på säkert en meter. Här har man skaffat sig ett mycket vackert torg att samla sig på.

Skanderbeg, Gjergj Kastrioti som staty på sin häst på torget i Tirana.

Skanderbeg, Gjergj Kastrioti som staty på sin häst på torget i Tirana.

Eftermiddagspromenaden

Det blev mot den stora parken, Likenti, på sen eftermiddag. Den är gigantiskt stor så vi ska återkomma till den. Hör är en bild från den konstgjorda sjön i parken.

Vattenstråle vid den konstgjorda sjön.

Vattenstråle vid den konstgjorda sjön.

Avslutningsvis, lite om trafiken, igen.

Vi hittade en utmärkt bar en våning upp vid vår rondell. Där satt vi en stund i går och studerade rondellkörning. Vi kom på att det inte finns några regler. Det stod en polisman och dirigerade, det gick sådär. Eller så kan jag inte lista ut hur det fungerar. Nåväl, De flesta har fått tuta i julklapp här i Tiran, det har vi tidigare noterat. Dock har vi sett en som blinkade ur en rondell. Vissa föräldrar ska ju utmärka sig, som Birgitta kommenterade händelsen.

Så är då huvudstaden funnen, Tirana.

Yngsta huvudstaden?

Nu kan jag inte riktigt min europahistoria, men det känns som om Tirana tillhör de yngre huvudstäderna i Europa. Visserligen har det funnits boplatser här sedan romartiden, och staden har vuxit. Men det är först 1614 det blev en officiell stad, grundad av en osmansk general. Huvudstad blev det 1920 efter Durrës. När Albanien så fick monarkin, 1928, så lät Kung Sog skicka efter Italienska arkitekter som skulle göra staden vackrare och mera västeuropeiskt. Detta föll i samband med WW2 då dels monarkin föll och så blev man invaderade av fascister, nasister och skulle jag påstå, kommunister. Sedan kommunistdiktatorn Envar Hoxnas död, 1985, så ska staden ha utvecklats. Det ska bli några spännande dagar här.

Cykelaffär i källaren.

Cykelaffär i källaren.

Ankomsten

Vi åkte i går den korta lilla biten från Durrës till Tirana. Hittade enkelt vårt boende, en lägenhet på andra våningen med balkong. Parkerade bilen på en bevakad parkering. Det i gick i hyran. Men så fort väninnan lämnat oss, så kom parkeringsvakten och skulle ha betalt. Vi får väl se om vi får ta taxi hem eller om vi kommer åt bilen.

Italiensk glass

Italiensk glass

Första promenaden

Vi bor så centralt att vi kommer att kunna promenera till alla sevärdheter. I går tog vi den första vändan. Inte så mycket sevärdheter, mera en pasta Bolognese och en god öl. Så ett antal små steg igen, tills det blev dags för ytterligare vätskepåfyllning.

Gatukök

Gatukök

Första intrycket

Än så länge har jag tyckt att de flesta Albaner klär sig väldigt slarvigt och att man skräpar ner väldigt mycket. Här i Tirana får jag ändra på den ståndpunkten. Det är mestadels rent och fint, människor i betydligt bättre klädda, och prisnivån är något högre. Det senare är ändå en låg nivå. Pastan, ett glas vin och två öl kostade 120 kr. Vi överlever.

Tirana - Staden med Italienska influenser.

Tirana – Staden med Italienska influenser.

Trafikregler

Ja, de finns, men varför använda sig av dessa. Bättre att köra efter modellen störst – först. På landsbygden har man åtminstone lite, med betoning på lite, sans och vett. De har upptäckt att bilen är utrustad med broms. På de större fordonen i Tirana fick man icke med sådant. Däremot har många fått tuta i julklapp, det hörs. Ofta är det stillastående köer. Man har stannat för rött ljus. Någon i slutet av den femtio bilar långa kön tröttnar, och lägger sig på tutan. Han framför ska ju visa sin julklapp, och… ja ni förstår. Ganska skojsigt. Ok, lite överdrivet, men det känns så när man går på trottoarerna.

Poliskontroll i korsningen. Någon bar sig ovanligt dumt åt.

Poliskontroll i korsningen. Någon bar sig ovanligt dumt åt.

Kultur i Tirana

Idag blir det på med stora promenadskorna. Jakten på Albaniens kultur och sevärdheter ska inledas. Skanderbegstorget, fredsklockan och Hoxnas pyramid. Det senare ska vara ett minnesmärke, uppsatt av dottern Pranvera Hoxha. Det var icke populärt och det ska, vad jag läst, icke blivit färdigt. Låt se.

Får, kor, getter och traktorer utan lyse!!!

Påläst inför resan

Inför vår resa till Albanien läste jag på en hel del. Bland annat uppmanades vi att hålla uppsikt på vägen, det kunde dyka upp små saker som vi inte riktigt var beredda på. Får, kor, getter, grisar, traktorer och moppar. Efter drygt hundra mil på de Albanska vägarna, så har vi upplevt allt detta. På några ställen, landsväg eller stad är oväsentligt, så kom fåraherden vandrande med en skock får. Ganska obekymrad över övrig trafik. Uppe i bergen kom det både getter och kor alldeles ensammma, utan någon mänsklig tillsyn. De stod vid vägkanten och betade. Ibland korsade de vägen. För oss som körde bil var det bara att ställa oss stilla och vänta. På ett ställe skulle jag göra mig till och ta en bild. Då stannade kon och tittade på mig en lång stund. En annan bilist la sig på tutan för att skynda på kon. Visade sig helt verkningslöst. Hon stod kvar och tittade, så länge som det passade henne.

Berg och dalar

Jag har tidigare antytt en viss besvikelse på Det vackra i Albanien. Jag trodde att Albanien var som övriga Balkanländer, lite så där jämnvacker, med vackra platser utspridda på ett jämt flöde. Så är det inte. Här dyker det upp lite här och var.

Durrës

Vi tog en promenad in till Durrës i jakt på bland annat Amfibiteatern. Den rymde ca 20 000 då det begav sig, så vore väl då ändå själve … om vi icke skulle kunna hitta den. Förra gången letade vi icke, nu visade det sig att den låg några kvarter bort. Ja, det kom inte bara fram Amfibiteatern, det kom en hel del annat också. Venetiska tornet, stadsmuren, kyrkor och annat. Staden förändrades från det turistiska i södra delen till betydligt vackrare kvater strax norr om hamnen, i gamla stan. En härlig upplevelse. Jag ska återkomma om den upplevelsen.

Amfibieteatern i Durrës

Amfibieteatern i Durrës

I bilen söderut.

Naturreservatet Llogarapasset

Naturreservatet Llogarapasset

I går satte vi oss i bilen och tog drygt 50 mil söderut. Saranda var målet. Vi körde kust och bergsvägen, bara det en upplevelse. Under hela resan dök det upp små mysiga badställen, då med en hel del restauranger, hotell och härliga sandstränder. Det började ordentligt i Vlore och sedan kom de med ojämna mellanrum hela vägen till Saranda.

Badstranden i Himarë

Badstranden i Himarë

Hemresan

Vi tog mellanvägen hem. Resan söderut tog sju timmar, klockan var 15.00 när vi ankom Saranda. Hemresan skulle ta fyra timmar om vi körde huvudvägen och innebära en del mörkerkörning. Ja, ni förstår fasorna när ni läst inledningen. De lösa gettena och korna går inte hem på kvällen. Ska bonden ha in sitt majs, ja då ska det in, oavsett om han har någon belysning på ekipaget. Den sista timmen kördes i mörker. Nu råkade vi som tur var bara ut för en trimmad moppe. Lika illa det. Han blåste i sjuttio, hastigheten var satt till sextio. Hjälm är överskattat, reflexer och baklyse hade han säkert sålt. Framlyset lyse mycket svagt, ungefär som ett dimmigt månsken. Men full gas var det. Vi kom hem utan missöden.

Säga vad man vill, men Albanien är full av upplevelser.

 

Vin i Albanien!

Vinlandet Albanien

När vi tuffar runt i Europa i vår lilla Ford, så har åtminstone jag ögonen öppna efter vingårdar. Jag gillar att svänga in på gården, se när någon kommer och entusiastiskt berätta om sin gård och produkterna som produceras. Ofta blir det ett litet smakprov och en eller flera lådor i bagageutrymmet.

Det finns vingårdar i Albanien, dock icke i överflöd. I går, när vi körde till Berat, så hittade vi en. In på gården. När vi kom in så blev vi osäkra, så vi lämnade och körde in på nästa gård. Den första visade sig vara vingården, så vi återkom. Vi gick in i butiken. Det kom ingen, så jag gick dit där det kom röster ifrån. Då blev vi upptäckta. De ropade efter en kvinna som lät oss titta på vinlagring och annat i produktionen. Hon kunde engelska i mycket begränsad omfattning. Jag tror hon sa att de lagrade vinet på stålfat i ett år innan man tappade på flaska. Där fick vinet ligga i tre år i en jordkällare som höll en temperatur av 16 grader. Sedan kunde det säljas.

Provning

Vi bjöds att smaka. Lite vitt till hustrun och den röda varianten till mig. Det var väl inte så att jag hoppade ur galoscherna, det smakade OK. Vi bestämde oss för att ta en låda var av 2013 års modell. Räknade med ett pris av 30 – 40 kronor då med referens till tidigare inköp i andra länder. Tjena, 10€. Jaha, jag ändrade min åsikt från sex flaskor var till två. Nästan hundra kronor flaska, där har min gräns passerat. Vi har köpt riktigt gott vin i Bordeaux för 3€ flaskan.

I butiker

Vi har ännu inte hittat någon stor matvarubutik motsvarande ICA Kvantum eller COOP. De butiker vi hittat har ett mycket begränsat utbud av vin i allmänhet och Albanskt vin i synnerhet. Tittar man på Systembolaget så finns det inte en droppe från landet.

Restauranger

Vi har frågat efter lokalt vin på restauranger. Men de bara skakar på huvudet. Det finns Italienskt i massor, men där stannar det. Vi har provat på, utåt sett, finare restauranger, men det är samma modell på huvudskakningen. Däremot finns det öl av lokal modell. Tirana och Golden är två märken. Kostar kanske tio kronor flaskan på restaurang.  På en uteservering i Durres fick jag ett ganska stort glas för fyra kronor.

Jag ska leta vidare efter vingårdar.

Fyra kronor

Fyra kronor

En dag i Durres

Badstranden

Första hela dagen i Albanien blev det på med promenadskorna och så traskade vi de knappt två kilometrarna in till centrala Durres. Jag kan notera att staden har av det jag än så länge sett, två sidor. Den norra som blir centrum, och den södra där stranden och hotellkomplexen ligger. Ja, ni som varit på charterresa till sydländsk badort vet vad jag menar med det senare. Hotell täcker hela den kilometerlånga stranden. In mot land bor en del av lokalbefolkningen och där finns även en del småbutiker. Så roligt var det, ja om man nu inte vill ligga och pressa vid stranden hela dagarna.

Hotell längs strandkanten

Hotell längs strandkanten

Centrum

Centrum har en ganska intensiv trafik. Det finns en massa små trottorarestauranger. Vi provade några. Kära hustrun är dyr i drift, hon beställde in citronläsk till en kostnad av sju kronor. Själv nöjde jag mig med en halvliter gott lokalöl för fyra kronor. Denna dag spontanbesökte vi centrum och missade alla eventuella sevärdheter. Vi ska snart besöka centrum igen, då med listan på platser väl värda besök. Amfibiteatern är en av dessa platser.

Fyra kronor

Fyra kronor

Vädret

Vädret följer än så länge denna struktur. Morgonsol och kanske 18-20 grader. Sedan stiger temperaturen till nästan 30 in på eftermiddagen. Dagen avslutas på sen eftermiddag med ett rejält uppiggande åskväder med intensivt regn. En timme senare klarnar det upp och vi kan gå ut och käka. I går var vi lite tråkiga, tog lokalkrogen. Varmrätt, förrätt samt gott vin/öl för knappt 130 kr.

Fattigdom

Ni som har läst mina inlägg noterar de låga priserna. När vi rör oss i landet så framkommer de oerhörda klasskillnaderna. När vi i går satt på ett uteställe satt det en kvinna hundra meter bort och tiggde. I famnen hade hon ett litet barn, fyra – fem år. Jag antar att det var hennes. Det kom en bil som parkerade på trottoaren bredvid henne. En stooor SUV av tysk modell. Ur klev en ung dam i tjugoårsålder. Det andra vi sett är hur vissa bönder sköter sina åkrar. Det är skördetider för majs här. Många slår majsen för hand, plockar ur majskolvarna och sätter upp det andra i hjässor. Så som man gjorde i Sverige innan traktorn kom. Det finns givetvis traktorer här också, men väldigt få. Vi har sett ett flertal som använder häst och vagn. Det är gigantiska skillnader. Jag ska återkomma med lite siffror så småningom.

 

Idag blir det att plocka fram bilen igen. Vi ska på utflykt. Ännu icke bestämt exakt var, mer än att söderut låter som ett trevligt väderstreck. Så packa utflyktsväskan med smörgås och kaffe, sedan iväg.

 

Prickiga hus i Durres

Prickiga hus i Durres

Dag 4 och 5- Ankomst till Durres i Albanien.

En del timmar i bilen blir det, och vill man som vi även uppleva landet vi kör i, så tar det tid. I Måndags körde vi från Italienska Trieste till Dubrovnink. Kustvägen. Trippen är ca 70 mil och det tog nästan tolv timmar. För att det inte skulle bli alldeles för sent, så tog vi några mil på motorvägen på slutet.

Hamnen i Dubrovnik

Hamnen i Dubrovnik

Söderut, Montenegro och Albanien.

I går, Tisdag, såg det ut som en liten utflykt, 27 mil genom Montenegro och Albanien, mellan Dubrovnik och Durres. Fem timmar stod det på Google maps, det tog åtta. Men det var nästan hela tiden ganska häftiga upplevelser.  Montenegro bjöd på verkligt vacka vyer. Det blir nog ett stopp i landet på hemvägen.

Ett stopp i Montenegro

Ett stopp i Montenegro

Gränskontroller

Gränskontroller är upplevelser. När vi lämnade Kroaien, så var det koll av pass. Några hundra meter bort låg så inpasseringen till Montenegro. Där studerades våra pass ganska ordentligt, och vi fick visa upp det gröna kortet till bilen. Ni som läst om Montenegro här på sidan vet ju att det krävs grönt kort. Det är dock första gången man kollar att det verkligen finns. Hade vi inte haft  kortet, så hade vi fått lösa en tilläggsförsäkring innan vi blivit insläppta. Vi slapp detta.

Nästa gränskontroll var den mellan Montenegro och Albanien. Här hade jag läst att det kunde vara lite omständigt och att det verkligen gällde att ha papper i ordning. Nåväl, vi närmade oss gränsen. Några bilar i kö. När vi nästan var framme kom det ut en polisman och hämtade våra pass och det gröna kortet. Vi kom fram till luckan. Där satt en barsk man i uniform. Han studerade verkligen passen och det gröna kortet. Sedan ville han ha ytterligare papper, så jag plockade fram mappen med bilens handlingar. Då ångrade han sig, studerade det gröna kortet ytterligare en stund, innan han gav allt tillbaka och nickade. Skönt tänkte vi, nu ska vi bara in i Albanien. Men det kom ingen passkontroll till Albanien. Vi körde och vi körde och till slut dök Durres upp. Jag vet inte vilken passkontroll det var som vi passerade senast, troligtvis inresa i Albanien.

Durres

Rummet i Durres hittade vi lätt. Ett piggt värdpar visade oss allt vi behövde veta. Det ligger in på en liten bakgata. Rummet är snyggt, saknar sittplatser och balkongen är i barnstorlek. Men för knappt 1500 kr för en vecka kan jag stå ut.

Vi tittade väldigt kort på Durres. Åt middag på restaurang. Förrätt, biff, vin och öl för under tvåhundra kr. Då blev det två glas vardera. Vinet kostade 12 kr och ölen, en medelstor, drygt halvliter, kostade 17 kr. Lagom prisnivå. Biffen kostade 50 kr och den var stor. Upptog ca 90% av tallriken. Grillade T-banestek var det egentligen. Ingen av oss orkade äta upp.

Just nu är det Onsdag morgon. Kl omkring 06.00. Bilen får stå. Det blir att använda fötterna. Ska ta oss in till Durres centrum, det ska vara en promenad på tjugo minuter. Det kan finnas risk för bad, temperaturen i luften var 27 grader i går när vi kom.

Fler bilder utlovas inom kort på Durres.

Dag 3 – OS-städer, Alptoppar – Trieste. Hur gick det?

Förra inlägget skrev jag i går morse. Då stod OS-städer och Brennerpasset på programmet, liksom bron 190 meter upp i luften. Jag kan redan nu avslöja att detta troligtvis icke blir resans höjdare. Vi missade både Innspruck och bron. Den första av den enkla anledningen att jag missade avfarten till staden. Vi såg den ovanifrån, men det räknas inte riktigt. Så denna pärla står kvar på bucketlistan.

Bron

Bron, den som är 190 meter upp i luften, den stod icke där jag trodde, nämligen starx efter passagen av Brennerpasset. Eller så svänge vi av för tidigt, vi ville passera Cortina, OS-staden. Visserligen körde vi över ett antal broar, men ingen kändes så hög. När jag kommer hem ska jag leta efter var bron är placerad och då kan jag avgöra om vi åkte över den.

Brennerpasset ska jag skriva en egen artikel om när vi kommer hem. Mycket historia och en liten besvikelse…

Trieste – en oupptäckt pärla

Gårdagens stopp var Trieste. Oj vilken fyrkantig stad. Jag tror det var så romarna byggde städer, snörräta raka linjer. Det kan vara någon annan, jag ska återkomma i frågan. Trieste kännsvinte som en stad väl värt ett besök, om man suger på namnet. Ändra den uppfattningen. Den 17 september gick vi ut på kvällen i bara kortärmat. En trevlig vända på strandpromenaden följt av en tur på ett av torgen. Satte oss ner på en uteservering och beställde in var sitt glas vi till kära hustrun och undertecknad. In kom vinet OCH chips och krustader, tre var. Visserligen kostade vinet tio euro styck. Ett glas kan jag tycka det priset vara OK. Med detta galanta tillbehör så blev det definitivt värt priset.

Senare gick vi upp i gränderna och hittade en trevlig restaurang. I Italien ska man äta pasta. Vi följde traditionen och in kom Lasagne på Italienskt vis. Jag gillar Italiensk mat, om den är gjord på svenskt vis. Italienarna kan inte riktigt laga italiensk mat. Det är min åsikt. Nu var denna Lasagne av den bättre sorten, det ska erkännas. Nästa gång går jag nog in i köket och visar dom hur man gör. På grannresaurangen spelade dom gitarr.

Just nu sitter jag i Dubrovnik – Kroatien. Jag har nog aldrig sett så mycket backar och trånga gränder. Jag återkommer med dagens upplevelser. Nu ska vi kopplaav en stund.

Dagens etapp – resans höjdpunkt – Dag 3

Morgontanken

Jag sitter här i Kaufbeuren kl 05.00 på morgonen och ser fram mot denna dagsetapp. Vi åker inte förrän vi fått frukost, vid halv åtta. Men sedan blir det upplevelser. Från Kaufbeuren är det några mil till Vintersportorten Garmish-Partenkirchen. Därefter följer en ort som jag längtat efter att fåmuppleva sedan 1964. Då var det OS i Innspruck. Det var på den gamla goda tiden då spelen sändes i svartvitt. Jag minns inte så mycket av själva spelen, men orten finns kvar i huvudet. Hoppas på bättre möte än det vi upplevde i den franska OS-byn Grenoble. Där fick man inte välja plats på restaurangerna, man ville plocka in så mycket folk som möjligt. Ja det stod inga i kö, så vi var frågande. De stod på sig och de slapp servera oss. Detta skedde på tre restauranger. Då lämnade vi staden och tog oss till nästa by, minns icke vilken. Där fick vi i vart fall ett helt annat bemötande, och då god mat. Jag håller tummarna för att Innspruck har en behagligare attityd.

Mot Södern

Nåväl, vidare söderut och nästa upplevelse, den klassiska passagen Brennerpasset. Här finns det minst en bro som går 190 meter upp i luften. Tänk dig, 190 meter. Det darrar redan i benen. Jag som har anlag för svindel. Jag får hålla hårt i ratten, om det nu är jag som kör. Jag ska sätta på filmkameran och så småningom visa en film om denna passage.

Ny OS-by

Efter passagen svänger vi vänster och stötet kanske på en annan OS-by, Cortina. OS 1956 om nu minnet icke sviker mig. Då var jag knappt född, var några månader när detta OS utspelade sig. Det kan ändå vara skojsigt att pricka av Cortina från bucketlistan.

Dagen fortsätter med Italienska alper och kommer så småningom ner till det Italienska slättlandskapet. Vi ska hamna i hamnstaden Trieste i kväll. Den planerade tiden i bilen är ca sju timmar. Tillkommer raster.

Som jag skrev i rubriken, det här kandiderar till resans höjdpunkt. Då tänker jag i första hand på Brennerpasset och alla höga broar. Spännande.

Återkommer med bilder senare idag/kväll och kanske en upplevelsebeskrivning.

 

Från gårdagens färjeresa. Vi möter en annan färja som lämnar Rostock.

Från gårdagens färjeresa. Vi möter en annan färja som lämnar Rostock.